det individuella ansvaret

idag såg jag en debatt eller kanske snarare ett samtal på svt. jag kom in sent i programmet men jag tror att det kanske handlade om vårt samhälle jan björklund var med och även suzanne osten. jan pratade om att det var dags att individen började ta mer ansvar för sig själv och sina barn. han menade att hårda regler och höga förväntningar skulle leda till att man blir en ordentlig människa som förstår att det är ens eget ansvar att jobba och försörja sig (om man är frisk alltså) och inte samhällets i första hand. suzanne hävdade att kärleken var viktigast och då syftade hon på en slags samhällskärlek som hon menade saknas i vårt samhälle idag. någon annan pratade om framtidstro och en dynamisk människosyn som en viktig faktor till att skapa ett samhälle med funktionsdugliga och kreativa människor. jag lyssnade uppmärksamt och funderade över det här med individens ansvar. jag är inte så bra på att ta individuellt ansvar har det visat sig. jag är inte så ansvarig helt enkelt. tursamt nog är jag ej stendum så jag skulle aldrig bygga en politisk teori eller åsikt baserat på de förhållanden som skulle passa just mig. min allmänna och mycket oslipade åsikt i frågan är den att antingen det ena eller det andra får gälla. antingen har staten i princip all makt och tar följaktligen också ansvar för individens liv. i detta samhällssystem är den materiella valfriheten mycket begränsad. eller så har folket all makt och hela friheten. jag struntar i vilket men jag gillar inte ett disfunktionellt mellanting.
på ett personligt plan saknar jag både kärleksfulla förväntningar, disciplin och en dynamisk syn på mig själv. jag fyller förvisso 26 när som helst men vill ändå klappas på huvudet av en förälder eller duttas med av en samhällets tjänsterman. dom skulle säga att jag är duktig och klarar av det jag företar mig, att jag gjort bra val i livet och har mycket att vara tacksam för. dom skulle strängt påpeka att jag måste skärpa mig och börja ta ansvar för min situation men samtidigt erbjuda råd och stöd och framförallt skulle de lova att finnas där om det ändå skulle misslyckas. utan detta riskerar jag att bli sittande med trasiga skor i ett dammigt hörn av lägenheten och vänta på att ett till barn ska ploppa ut och med det lite ny energi och en positiv anda. inte så troligt.