straffet

jag funderade ett tag över lämplig rubrik. ville beskriva hur det känns. det känns som ett straff. helt klart. för vad vet jag inte men säkert finns det något som jag behöver straffas för. vad barnen har gjort det vet jag inte. iofs höll amaya stånd i ca 40 minuter igår hos dagmamman om att hon INTE under några omständigheter tänkte ha på sig några vantar. jag gav mig inte för jag vet hur det blir. efter ca en sekund blir hon kall och då ska jag ta av mina vantar och pula på en helt ohjälpsam amaya hennes vantar. resultatet blir stelfrusna händer för min del. nåväl, min poäng är att även om hon var/är en illbatting så förtjänar hon inte magsjuka. jag blir alltid så ledsen av att se henne sjuk. hon blir sig så olik. ynklig och trött. vill bara vila. inte äta. hon försöker också hela tiden förstå vad hon har gjort fel. hon kommer med förslag som att det beror på att hon ätit för många kakor, för stark mat, för mycket mat mm. stackars barn.
jag tycker också lite synd om mig själv. mina finaste indiesoldater debuterar bakom skivspelaren idag och jag kan inte vara där. det suger verkligen.