vad som alltid inträffar när ett val har gjorts

i mitt fall är det att jag kommer på "vad jag alltid har velat göra" och det är oftast inte det jag har valt. att det blir så här är nog mycket vanligt och egentligen inget fel i sig, problemet är att välbärgade medelklassmänniskor i min generation har alltför mycket valfrihet. hela världen ligger för ens fötter. det finns varken sociala eller ekonomiska begränsningar. jag klarar inte pressen, jag vill inte veta att jag har alla möjligheter att skapa min egen lycka osv. dessutom hade jag förut en ganska stor summa med pengar som jag kunde köpt något livskvalitetshöjande för, jag vet inte om jag gjorde det. minns inte. som tur är har jag ett omfattande och härligt begränsande handikapp. det har med folk att göra och trodde jag, narcissism. i amerikat har man definierat en personlighetsstörning som man kallar just narcissism och jag hade bara ett rätt, man måste ha minst fem. det som stämde in var: tror sig vara en speciell och unik person som bör söka sig till, eller bara kan bli förstådd av, andra personer (eller institutioner) som är speciella eller har hög status.
kanske att min störning kan kallas narcissdeppresiv eller dylikt. i alla fall har jag mycket svårt att ta till mig och tycka om saker i allmänhet, det kan vara allt från enskilda individer till hela samhällssystem. extra illa tycker jag om folk i grupp och deras beteende, parningslekar samt fånglada människor (fast under mina bättre perioder kan jag tycka att det är gulligt och vill bädda ner dom fånglada och klappa dom på huvudet som om de vore utvecklingsstörda katter)
givetvis leder detta till att jag har mycket svårt för olika gruppsittuationer. vanliga situationer där man är i en form av grupp är universitetsutbildning och jobb. som tur är har jag hunnit med både värdelösa och mycket tillfredsställande studier samt hemska och mindre hemska jobb. jag har därför kunnat komma fram till den föga uppmuntrande slutsatsen att det inte spelar någon roll vad jag gör och hur givande det skulle kunna vara för jag börjar alltid hata närmare 100% av tex mina kurskamrater och om sedan läraren "ägnar för mycket uppmärksamhet åt en av de värdelösa och inte ser min unika potential" börjar jag förakta även denna och kan ej längre tillgodogöra mig undervisningen.
för att kunna leva med mitt handikapp är det extremt viktigt för mig att man gör som man har bestämt. tex kan inte jag vara borta från en föreläsning då blir det lätt att jag stannar hemma en hel vecka för att föraktet och bitterheten tagit överhand. jag behöver alltså regler och rutiner. att få ingå i en familj är för mig optimalt, särskilt när det handlar om en så kvalitativ familj som min. det är lite som att göra en matsedel för veckan fast det handlar om hela livet. i många fall begränsas mina valmöjligheter till en hanterbar nivå. jag slipper lägga energi på att fundera om det inte hade varit bättre att göra si eller så då jag redan har det bästa.
nog är det härligt alltid men likväl har jag nu efter ett halvår med mina röntgenstudier kommit på att det var nog konditor jag alltid vetalt bli. redan som mycket liten hade jag ett brinnande intresse för kakbak av alla dess slag, mamma var tvingad att begränsa mitt användande av ugnen för att hålla elräkningen nere. det är tom lite brist inom den yrkesgruppen tror jag. nåväl, utbildningen är inte lång så jag kan alltid satsa på det när jag tröttnat på att röntga lårbensfrakturer.