de senaste veckorna har jag känt lite som vore man en soldat i ett krig av något slag. eller vem som helst som tvingas anstränga sig. kanske en militär. jag tror att det är över nu. igår natt sov amaya 11 timmar i sträck. fantastiskt. senaste gången vi var på akuten hade vi otur med en ambulans. bara en doktor jobbade och så prioriterade dom ambulansen före oss. kl sex på morgonkvisten kom vi hem. waira och amaya höll stånd till femtiden. waira har därför nya mycket sena sovvanor. därför får vi fortfarande inte sova så mycket. doch känns allt underbart, vi slipper oroa oss för amayas alltmer påtagliga sömnbrist. och tydligen är hon inte sjuk längre. jag tror även att jag nått ytterligare en nivå av ödmjukhet. snart blir jag så ödmjuk att jag inte kan skriva om att jag är det längre.
måndag 1 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar